På väg hem från dagis blev jag omcyklad av en hurtig dam i övre pensionsåldern och vet ni vad...jag blev sååå avundsjuk. Jo det är sant!! Hon kom ju cyklandes så där som jag borde...vigt och spänstigt utan en tanke på eller ett uns rädsla för att det faktiskt är jäkligt halt!! Själv låter jag cykeln stå tills värsta isbarken töat bort, istället tar jag mej stelt och inte alls avslappnat fram till fots. Sen besitter jag ju då en viss egenhet att inte ens kunna halka omkull lite diskret, trots att jag finner det otroligt pinsamt och det vore bättre om ingen såg. Men näeej...när Jess halkar blir hon övertydlig och heldramatisk helt i klass med dom anställda på dramaten! Hela kittet ni vet...slår ut med armarna, skriker ut nått banalt riktigt högt, som::
- OOOOOOHHHHHHH....Oooj, oj, oj....där var det allt halt!!
Bra sagt, det visste dom säkert inte redan, stackarna som går förbi åt motsatt håll på den glashala gångbanan!!
Och dom gånger man går ikull ordentligt med en smäll måste man dessutom tillägga nått käckt i stil med:
- Ingen fara...det är iiiingeeen fara...jag är okej...helt okej!! samtidigt som man smärt som en kakelugn i alla vinterkläder jobbar sej högröd för att komma upp.
Som om dom som går förbi faktiskt bryr sej XD
Det vet man väl själv när man ser nån halka, eller cykla på lyktstolpar att man stannar upp för att kolla så ingen skadade sej på allvar medans man biter hål i tungan för att inte knäcka sej i asgarv. För skulle spärren som håller skrattet inne brista är man inte kapabel att hjälpa nån överhuvudtaget....så är det ju, eller hur...?!!
(Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen...hmmm...jag tror det kan stämma. ;} )
Så frågan kvarstår ju...varför gör man så stor affär av nått man egentligen inte vill att nån ska märka?? Varför??
Jag fick rådet att låna en rullator...men det vette fasen om det hjälper, det går ju fortfarande att halka bakåt så det skulle jag säkert lyckas med...kan se det klart och tydligt hur jag ligger som en skalbagge på rygg med rullatorn över mej. Och i det läget, vad ska man skylla på....
- Där var det allt lite halt!
- Jo men du hade ju rullatorn att stödja dej på!!
- Ja, fast den halkade också... ehhh...
Nej, jag tror man skulle ha en sån där lära-gå-stol som ungarna hade som små, med skydd runt om och små hjul... finns dom i lite högre vuxenmodell tro...? Inte så diskret kanske, men enormt effektivt!! ;) När det sen gäller min cykel så kanske jag kan få överta sonens avlagda stödhjul! Och så får jag försöka hålla liv i bilden av pensionärstanten som flög fram över isbarken med sin cykel helt smidig och orädd...och hoppas att jag blir hon i framtiden! Det sägs att det är bra att sikta högt så...I´m keeping the dream alive... XD
Kramen till mina finaste =*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar