Hur tänkte du nu då ??

Ibland gör man verkligen saker som i efterhand får en att tänka: Men hur tänkte man där då?? En sån sak är när man fäller ner solskyddet i bilen för man tror att man inte fastnar på fartkamerorna....!! Det funkar inte, kan jag tillägga... Eller när man utanför ingången till förlossningen tvingar sin man att pausa och dela en cigg med en för man vet att det är den sista på vääääldigt länge, trots att man har tre minuter mellan värkarna....!! Säkert en oförglömlig syn för patienter på väg till akuten XD Börjar det lysa lampor på panelen i bilen är det en bra idé att försäkra sej om VARFÖR istället för att anta att bilen dog och vrida om startnyckeln...det låter så jäkla illa om man misstar sej!! ;))
Och när kompisen stukar foten sanslöst i ett hopp ner från ett buss-säte så hon inte kan röra sej är det inte en bra idé att säga:
- Va bra, ligg du kvar här på golvet....jag ska bara gå på toa!
Man tror på nått vis att det ska bli bättre med åren, det där syndromet att ibland prata och agera innan man kopplat in hjärnan, eftersom man ska lära sej av misstagen. Men av nån anledning stämmer inte det på ovanstående syndrom. Snarare tvärtom, det finns en uppsjö av NYA dumheter man kan säga och göra... ;))
Dessutom vill man gärna i vissa lägen försöka ljuga sej från den obekväma och obevekliga sanningen. Särskillt när det är nått man uppmanat nån annan att låta bli...så gör man det själv:
- Spring nu inte i trappan, den en hal!!
*bang, brak, trill, svordommar*
- Hahaha, inte springa i den hala trappan mamma!!!
- Gjorde jag ju inte... *borstar snö från ömmande bak*
- Haahahaha, men vi såg dej ju!!
- Tror jag inte... *snörp på munnen*
Sanningen är ju uppenbar, men skulle man nånsin erkänna.....näpp!!
Och upptill detta har man nått konstigt tvångsbehov av att alltid bekräfta riktigheten i det man säger! Som när man varnar barnen som klättrar i träd:
- Klättra inte så högt, tänk om du trillar ner, vad du kommer att slå dej!!
Givetvis hörs det ett gigantus brak, illvrål och tårsprut...man rusar fram till det nylandade barnet och hojtar av oro ( och självklarhet)
- Jaaa, vad var det jag saaaa.....du kommer att trilla ner och slå dej jättemycket om du klättrar så högt!!!
Oj vilken tröst det måste vara att få höra, eller hur...."skyll dej själv när du klättrar"
Eller när tonåringarna struntar i sandalerna när dom ska ta sej från stranden till kiosken för att köpa glass, trots att man sagt till...och så får dom glasflis i fötterna...tjohooo till mammans tjat-fröjd XD
I det läget kommer man preciiis ihåg vad man sagt...trots lätt demens...och ibland till och med mer än vad man sagt, enligt mina barn. Fast det vet jag ingenting om ;))
Men att roa sin omgivning är ju en fin egenskap, likaså att man visar sina barn vägen genom livet...och eftersom jag är inte bara mamma utan dessutom förvirrad och jäkligt glömsk, så tar jag ut svängarna ibland, inte helt skamlöst...men ändå! Ett gott skratt rensar rören och förlänger käften - och det är ju dumt att ta sej själv på större allvar än vad andra gör XD

Kramen till mina finaste!! =*