Tjejer och hästar...vad är det som gör att folk per automatik kopplar ihop dessa båda?? Själv när jag ingen större förtjusning över dessa djur, har aldrig gjort och kommer nog aldrig att göra...men ändå har man vid ett par tillfällen gjort sej till och följt med kompisarna och utsatt sej frivilligt för den förnedring det innebär att rida när vare sej ryttare eller häst är särskillt tjänstvilliga...hrmmm ;) Första gången var i tioårsåldern. Vi var ett gäng tjejer som cyklade till nått hästställe där vi fick lov att plåga två små ponnyer med vår omsorg och kärlek. Vid just detta tillfälle var den ena ponnyn lite grumpy så jag blev ombedd att leda undan honom...vilket visade sej lättare sagt än gjort. Hästgrabben stod där han stod...trots att liten Jess spände musklerna duktigt.
- Nänä, stå där då din dumskalle....skulle jag kanske inte sagt för DÅ fick hästeländet plötsligt luft under hovarna och plöjde fram...rakt över liten Jess...sen vidare över ängen, med Jess krampaktigt hängandes i grimskaftet....tjoooohoooo!!! Den mysiga häst-stunden gav en torso i regnbågens alla färger...samt en svårsläckt misstro till hästars goda vilja...
Nästa gång jag skulle försöka närma mej en häst var under gymnasietiden, på Munkagård, då vi skulle lära oss köra med häst i skogen...hästen som arbetsdjur alltså. Skit tänkte jag...kommer aldrig att funka...men det gjorde det, till min (och hästarnas) stora förvåning. I min stund av triumf fick en kompis mej att lova följa med henne till stallet, då hennes pojkväns häst behövde ut och rastas. Så här i efterhand borde jag kanske tänkt ut att jag och pojkvännens tävlingshäst bara kunde sluta på ett sätt, dvs långt ifrån bra!! Jag har aldrig, varken förr eller senare, varit med om att en häst hoppar rakt upp och ner, på fyra-fötter...som en studsboll...boink, boink, boink! Långt upp i luften satt jag fast med fötterna i skinnremmar på ett enormt djur som hoppade och krumbuktade under sadeln....vars enda önskan var att skicka iväg mej i en vid båge till månens baksida...
- Aaaaaaaahhhhhhhh.........., var det enda jag kunde få ur mej samtidigt som fingrarna krampade i manen på hästskrället!!
- Håll i dej, vrålade kompisen nånstans i paddocken!
Hålla i mej...ja, men det var väl ett bra tips....va f-n trodde hon jag gjorde...låg i solstol och slappade?? Efter vad som kändes som en evighet lugnade tillslut hästen ner sej...kompisen kom rusandes och allt jag kunde säga var det heliga mantrat:
- Jävla hästfan....helvetes jävla hästfan......
Min ädla bakdel kommer fortfarande ihåg hur den resan kändes...jag måste haft blåmärken och utgjutningar i veckor, för att inte tala om innan jag kunde sitta ordentligt på en stol!!
Det känns lite överflödigt att nämna att jag inte gått nära nått från hästsläktet sen dess...det räcker att se dom ståendes i hagarna, lojt tuggandes på sina grässtrån så reser sej nackhåren på mej. Njaäääeee...jag håller mej till helt andra hästkrafter, som är lite lättare att kontrollera...som förra pojkvännens mc, våran Pontiac Firebird Trans Am...eller rent utav nyförvärvet Honda NSX med kompressor...
Pålitligt och tryggt!!! ;))
Kramen till alla mina finaste =*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar