Förlåta??

Läste en grymt bra krönika idag som tog upp ämnet "förlåtelse" både ur ett religöst perspektiv samt rent mänskligt. Och det är ganska intressant det där med förlåtelse, för alla ser vi olika på det. Vissa har lätt att förlåta, vissa lite svårare, vi har tjurbockarna som aldrig förlåter en oförrätt hur liten den än må vara och så finns det dom som förlåter men aldrig glömmer ;)) Det sägs att det är stort att kunna förlåta, men det beror väl också lite på storleken på oförrätten...eller?? Själv vet jag med mej att jag spänner över ett ganska brett område av förlåtelse...jag menar det är ju inte så svårt att förlåta tanten som trampar en på tån i kön på Kvantun eftersom rullatorn gled iväg...värre är det med dom galna kundvagns-tanterna på GeKå´s som jag misstänker har ett poängsystem där påkörda hälsenor ger toppoäng! =S För att inte tala om glädjedödaren som avslöjade att tomten faktiskt inte fanns..på riktigt...utan hette Sven-Erik och bodde tre kilometer bort!!
Sen finns det ju saker man upplever som man aldrig kommer att förlåta men lär sej leva med. Är man då en liten människa om man inte förlåter?? Ja, nu är jag ju liten av födsel och ostartad växtlighet, men i tanken, anden, själen, vad man nu vill kalla det...gör det mej till en liten människa om jag inte alltid, förr eller senare, kan förlåta??
Jag tror inte det...
Jämför Elin Woods och Victoria Beckham...vem utav de båda är den större människan?? Elin som trashar sin otrogna makes bil, eller Posh som finner sej i att bli bedragen om och om igen, och förlåter??
Min röst går till Elin...you go girl!!
Det må vara stort att förlåta...men för mej är det nog allt större att vägra bli förminskad!!
Kramen till alla mina finaste =*