Men mamma då!!

Ibland får man verkligen äta upp sina egna ord!!
Vi skaffade nya mobiler i klanen i sommras...och jag har nog tjatat hål i huvudet på barnen att dom inte får slarva bort sina nya mobiler, slarvpellar å stökfior som dom kan vara med sån lätthet!! Peppar, peppar har dom lyckats...jodå, slarva bort dom, men alltid hittat dom igen! Men med påpekningar som "men Mimmi då!" eller "men Isse då!!" till följd. I nästan ett år har inte en enda mobil försvunnit för gott, eller tagits sönder. Men slutar man tjata samma mantra för barnen trots att dom visat sej duktiga på att ha koll...NÄ...man kan bara inte hejda sej utan det slinker allt som oftast ut ett "så slarva nu inte bort mobilen" ändå!
I helgen var mamman på galejj och givetvis har hon med sej mobilen, som alltid. Gudbevars om man inte skulle kunna bli nådd ju. XD
Och för att göra en lååång historia kort så...vad tror ni händer??? Jojemensan, mamman kommer hem utan telefon!! Nån gång under kvällens gång hamnade den nån helt annanstans än där den borde!! Detta givetvis till barnens fröjd och glädje som smått skadeglatt utbrister...."men mamma då!!" med stora leenden! Och bevisar därmed min teori om att skadeglädjen är den enda sanna glädjen ;))
I det läget har man endel "ångringar" som startar med alla " men barnen då", går via "varför skämtade jag om att slänga min telefon så jag kunde få en iphone" och slutar nånstans med "jag ska aldrig mer"!! Men det var i alla fall en i övrigt kanon-trevlig utekväll, och hur som helst så har jag ju nu en helt legitim anledning att skaffa en ny telefon... Nått har man väl förhoppningsvis lärt sej, men vad det var får jag återkomma till när jag kommit på det! XD
Kramen till alla mina finaste =*