Varför har vissa så svårt att be om hjälp när livet blir lite jobbigt och själen skaver...? För somliga av oss är det lika självklart som att gå till läkaren och få penicillin när man har ont i öronen, men för vissa är det tydligen förenat med stor skuld o skam....i vissa fall rent av full förnekelse, och det kan ju iofs vara svårt att hjälpa en människa som inte ser själv att något är fel. Vissa märker av att nått är fel, men lägger skuld på allt annat för att slippa ta tag i saker och ting...
Varför är det mer brydesamt och känsligt med en skavande själ jämfört med en skavande hals?? Det borde inte vara det...eller hur?? Och bara för att själen skaver betyder ju inte det att man skulle ha en skavande hjärna, man är ju inte att anses sinnesrubbad bara för att man mår dåligt och inte reder ut sina bekymmer. Det är ju helt männskligt! Det är stor skillnad på sinnes-sjuk och själs-skav...det är det... Att sitta jämte och se på när en människa...och dess omgivning lider är plågsamt, nått in i bombens lessamt...och det gör ont i ens själ när nån är så rädd för att inte räcka till...inte duga...inte vara vuxen och kapabel...att dom offrar sin lycka, sin kärlek, sin familj för att få anses vara som alla andra!
VEM satte skäms-stämpel på skavande själar ??? Den jäkeln skulle det vara skottpengar på !!
Hoppas att folk kan lyfta sej över den stora massans förvrängda åsikter och ta vara på sin tid...den är ju inte evig!! ;)
Kramen till alla mina finaste =*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar