Livets ironi...

Dessa kedjebrev...hur många har man inte fått i sin redan överfulla mejlbox...?
Men äntligen fick jag ett som verkligen höll det som utlovades...TACK!
Efter en dag med en del funderande över liv, händelser, personer och upplevelser genom åren...varav en del mindre roliga...och ytterligare några som rent utav inte var roliga ett endaste dugg...så hjälpte det upp mungiporna till en högre nivå ;))

Folk pratar ibland om sin skapare, oftast då i ett religiöst sammanhang, men i mitt fall är det den sk fadern som omnämns på det viset, mannen som var med om att skapa mej...och det är inte religiöst nånstans alls, snarare tvärtom!! Han är bland de elakaste människor jag nånsin träffat och det skrämmer mej att veta att jag till hälften bär på denne mans gener...skämmer mej rent utav...och jag hoppas innerligen att jag aldrig nånsin kommer att känna igen honom i mej...eller i mina barn! Låter det elakt...? Inte i förhållande till vad han utsatt vår familj för! Trots att jag bara var fyra år när han flyttade sitter upplevelserna där som berget, svidande, svarta och smärtfulla. Folk tror att barn inte minns...men det gör de, var så säker!!

Att man sedan i vuxen ålder försökt hålla en relation igång men hela tiden fått sin egen otillräcklighet påvisad har inte förbättrat saken...och idag har vi absolut ingen kontakt. Tack å lov! Energitjuvar har ingen plats i mitt liv!!
Min far är död...han dog nog i samma ögonblick jag föddes...om han nånsin riktigt fanns alls! Kvar finns bara den fläckvisa känslan av desperat saknad...varför fick inte jag en riktigt far...varför har mina barn en morfar som är levande död...hur förklarar man det man inte ens själv kan förstå...? Hur...?

Och mitt i hjärteskavet dimper detta underbara mejl ner och påminner mej om vilka underbara fina som jag faktiskt HAR i mitt liv, å i min dator...uppenbarligen XD
All kärlek till er mina underbara galningar som förgyller mitt liv...ingen nämnd, ingen glömd =*