Jag har nått som förvånar mej till viss del...men mer förundrar faktiskt. Och det är hur majoriteten av människorna på olika sociala närverk verkligen anstränger sej för att visa upp ett yttre som hojtar "happy, happy"! Visst är det ett underligt fenomen...?!
Alla människor älskar sina barn jämt, har perfekta partners och perfekta förhållanden...allt strösslat med kärleksglitter O_o Till råga på allt har alla "världens bästa..." av nånting, som världens bästa barn, världens bästa syster, världens bästa föräldrar...och det är ju oxå mycket märkligt...att alla kan ha världens bästa...
Alla människor älskar sina barn jämt, har perfekta partners och perfekta förhållanden...allt strösslat med kärleksglitter O_o Till råga på allt har alla "världens bästa..." av nånting, som världens bästa barn, världens bästa syster, världens bästa föräldrar...och det är ju oxå mycket märkligt...att alla kan ha världens bästa...
Jag trodde att bara EN kunde vara världens bästa, som i boxning då Muhamad Ali var världens bästa boxare....inte fasen var nån MER det oxå, samtidigt...eller?? Enligt Jess´logik finns det EN världens bästa, näste man är ju rimligtvis NÄST bäst...eller är det helt enkelt så att alla dessa människor med världens bästa föräldrar och barn och syskon rent av är SLÄKT med varandra...det skulle ju kunna förklara saken! ;)
Jättetrött på allt gull och stjärnögongulligt blir man, för i endel fall blir det ju ren o skär lögn...de flesta känner inte en konstant kärlek till sina barn, eller sin partner, eller livet i stort...så varför är det så viktigt att folk tror att man gör det?? Mina barn är asjobbiga ibland, dom terrar, tröttar ut, sätter sprutt på min tändhatt, driver mej till vansinnets brant...men dom är mina barn, definitivt INTE världens bästa...men MINA bästa barn, som jag älskar vilkorslöst, MEN JAG VILL SÄLJA DOM IBLAND, och det skäms jag inte för att erkänna!! Varför skulle jag....?
Jättetrött på allt gull och stjärnögongulligt blir man, för i endel fall blir det ju ren o skär lögn...de flesta känner inte en konstant kärlek till sina barn, eller sin partner, eller livet i stort...så varför är det så viktigt att folk tror att man gör det?? Mina barn är asjobbiga ibland, dom terrar, tröttar ut, sätter sprutt på min tändhatt, driver mej till vansinnets brant...men dom är mina barn, definitivt INTE världens bästa...men MINA bästa barn, som jag älskar vilkorslöst, MEN JAG VILL SÄLJA DOM IBLAND, och det skäms jag inte för att erkänna!! Varför skulle jag....?
Detsamma går för det mesta i Jess-livet, min man, min familj, mina vänner, mina bekanta, mina nätverkare, mina husdjur...det är liksom så de flesta förhållande fungerar här i livet....man känner inte att man älskar varandra varje liten sekund...för man är i slutändan bara människa, med ett alldeles mänskligt beteende...inte konstigt folk mår dåligt när de tror man måste vara kär, glad och lycklig jämt, eller som i ogifta par...kåt, glad och tacksam ;))
Mer ärlighet åt folket...;))
....och kramen till alla mina fina =*
Mer ärlighet åt folket...;))
....och kramen till alla mina fina =*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar