Ibland undrar man hur mycket ens sinne klarar av innan man förlorar det...och sej själv...för oöverskåderlig framtid. Hastiga vändningar mellan skratt, gråt, hysterisk glädje och desperat sorg...den känslomässiga bergodalbanan är en häftig resa, förvisso, men en betydligt mycket mer anstängande sådan än en svängom med Lisebergsbanan, det vill jag lova...tar nog rent av hellre en tur på spin rock än nått mer tokbesked i livet just nu. På två år har vi hunnit ta avsked av en morfar, en mormor, en kär vän, en far och för ett par veckor sedan en älskad mor, helt hastigt, för tidigt och fullkomligt oväntat. Man tycker det borde få bli en lugn tillvaro efter detta...men nej...då slår ödets ofantliga ironi till igen.
Min man blir ikappkörd på väg hem från jobbet, i ösregn, av en irriterad nisse i en vit volvo som antagligen tycker det går för långsamt på den spåriga 70-vägen i regnet och trycker sej långt upp i skuffen på min man...som då får vattenplaning, slängs tvärs över vägen (tack o lov inget möte som kommer ivägen) och kraschar så rätt in i en lyktstolpe som slängs över bilen och rakt ut i vägen (tack o lov igen, inget möte som kom ivägen för den heller)!! Bilen blev skrot, men änglarna vakade nog över min man som trots allt klev helskinnad ur bilen. Hade lyktstolpen tagit ett par centimeter annorlunda, eller hade han fått möte, hade det hela slutat fullkomligt annorlunda. Den vita volvon då?? Jo den kör helt sonika vidare, och man undrar hur fan det egentligen står till i huvudet på den dumme fan..hur kan man köra vidare efter nått sådant utan att ha kollat upp hur det gick för den drabbade??
Känns som det lilla vett man haft från start så sakterliga börjar ebba ut, men man har en helt ny syn på livet nu när man inom loppet av en månad fått se hur ömtålig ens tillvaro är. Snabbare än man anar kan allt förändras så det gäller att verkligen skapa och fånga dagen....ödmjuk, tacksam och glad över livet som vi fick behålla kan jag bara mellan gråt och skratt framföra en önskan om att få kliva av just den här bergodalbanan...jag tar gärna en tripp till Liseberg istället nu, eller kanske Bakken rent utav, eller vad är det för fel på en stilla promenad...nån som vill med ;))
Kramen till alla mina fina =* och en extra puss-i-pannan till mina fighters, livet ordnar sej till det bästa tillslut...hang in there!!
1 kommentar:
Helt rätt att nu får den där hemska oturen vara slut!!
Kramar om er alla och en extra till Peter.
Det är nog dina skyddsänglar du gör som vakar över er <3
En lugn promenad vore önskvärt.
Kramisar från mig vännen <3
Skicka en kommentar