När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil i uppförsbacke - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som rasade året runt, bärandes sina syskon på ryggen. Till en skola som var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt trots deras heltidsjobb efter skolan, på det lokala sågverket där de jobbade för en krona i timmen så att de kunde hålla familjen ifrån att svälta ihjäl.
Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur svårt jag hade det när JAG var liten och hur lätt de har det nu.
Men...
Nu när medelåldern närmar sig med stormsteg, kan jag inte undgå att se mig omkring och se dagens ungdom. Kidsen idag har det så förbannat lätt!!! Jag menar, jämfört med min barndom lever de i nån satans utopi. Jag ogillar att säga det men, dagens ungdom, vet inte hur bra de har det. När jag var barn så fanns det inte något Internet - ville man ha reda på någonting fick man gå till biblioteket och slå upp det! Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvungna att skriva ett brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen ner till brevlådan och posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka.
Det fanns inte MP3:or eller Spotify. Om man ville stjäla musik så fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så fick man vänta till på lördag och hoppas att Kaj Kindvall spelade låten för att kunna spela in den på kassettband, men killen brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och sabba alltihop ändå.
Video eller DVD fanns inte heller för gemene man, utan man fick hyra en ”movie-box” på Pressbyrån – som i praktiken var en stor och tung videobandspelare med tillhörande film som man fick släpa mellan kiosken och hemmet.
Vi hade inte sån lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och någon annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det "nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning.
Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube, PS3 eller Wii-spel med högupplöst 3D-grafik heller. Vi hade på sin höjd Atari 2600 eller möjligen en VIC 20 eller kanske en Commodore 64. Du kunde lätt se vilka rikemansbarnen var - de hade Amiga istället. PC fanns inte.
Vi hade inte "Grand Theft Auto" och "Tekken 3", vi hade "Space Invaders", "Pong" och "Asteroids" - och grafiken sög! Din gubbe var i princip en liten fyrkant och det fanns inte massor med levels och olika vyer och bilder - det var samma bild. Hela tiden! Det enda som skiljde var färgen på bakgrunden och längden på strecken som skulle föreställa tennisrack….Och lyckos den som hade färg-TV och faktiskt kunde se dessa olika bakgrunder. Det var på den tiden det inte heller fanns monitorer eller flatscreens……
Det fanns inte några böcker och tidningsartiklar om "Hur man vinner i...", för om det hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den bara innehålla en rad: ”Bli inte skjuten”. Du kunde inte vinna eftersom spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog. Precis som livet.
När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering". Alla säten var i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så .....jepp.. taskigt läge.
Inte fanns det nån jäkla kabel-tv heller. Vi hade bara två kanaler - halleluja. Utan text-tv eller fjärrkontroll. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen. Cartoon Network existerade inte. Tecknad film kunde du bara se på julafton och under 70-talet en liten stund på lördagsmorgnarna i programmet Gomorron Sverige. Fattar du!? Vi fick vänta HELA VECKAN, era bortskämda små skit-ungar!
Inte heller fanns det nåt Bolibompa med blonda yppiga programledare. Få se nu... vi hade irriterande Stina i Saltkråkan, nån sovande gubbe med nattlinne i en säng med dockor, Staffan Westerberg, Clownen Manne och nån jävla tomte i en regnbågsfärgad soffa som lallade om böcker istället...
Det är det jag säger, barnen har det alldeles för lätt idag! De är bortskämda!
Jag svär, de skulle aldrig ha klarat sig i fem minuter på 70-talet...
Kramen till alla mina fina =*
PS: TACK Kicki för sentimentalflashback:en XD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar